Lita inte på mig. Varje och varenda dag upptäcker jag musik jag aldrig tidigare hört eller ens hört talas om. Artisterna behöver inte vara kända, skivbolaget kan vara beläget i en skokartong utanför Vimmerby, men de kan lika väl förtjäna flera skrollningsbara rader på kännarsajter; den skiva jag hört behöver inte ens vara ny, den kan vara den tionde sedan de började 1952 – men den är ny för mig. Titta bara på de utgivningslistor som sammanfattas varje fredag på de flesta skivsäljarsajterna – så mycket musik, så litet tid. I takt med att musikpressen blir allt smalare (Sonic halverar sin utgivning och blir mer ett webbfanzine, Gaffa, inte minst just på webben, är mer ägnad ungdomligt skvaller och/eller pseudonyheter uppsnappade på twitter) och morgontidningarnas skivrecensioner närmast obefintliga, är det allt svårare att hitta den där nya, spännande inspelningen med elektroakustisk musik från Delsbo som återutgetts på en DIY-etikett ursprungligen från Bratislava. Alla artister, oavsett om man är känd eller ej, bra eller ej, har facebookflöden, twitterflöden, bloggar, hemsidor och ibland nyhetsbrev, men hur hittar man dem om man inte ens vet att man ska leta efter dem?
Likaväl som det aldrig utgetts lika mycket musik som det gör idag, gör informationssamhällets innehållsmässiga overkill att den aldrig varit så osorterad, informationen, alltid varit så splittrad och aldrig varit så obefintligt källkritisk. Och, dessutom, i dessa dagar med yogaövningar, övertidstimmar, oupphörlig tillgänglighet, träningspass och ett evinnerligt innehållslöst facebookande, var får den egentliga kulturen plats? Vem kan vika en timme att sitta och begrunda en målning på ett galleri eller vika sju åt att översköljas av Beethovens symfonier? Tio minuter med Lisa Nilsson på radion eller en halvtimme med Rammstein i telefonen i de blödande lurarna på bussen, sedan ska något annat ta plats.
Så, lita inte på mig, ta de här tipsen, de här rekommendationerna, för vad de är – musik jag upptäckt sedan senast, antingen på egen hand eller för att något skivbolag, någon klok pr-människa eller någon förväntansfull artist skickat mig dem – och här landar, som vanligt, bara de skivor som jag tycker om, livet är på tok för kort för att vi ska uppehålla oss vid de som väcker helt andra känslor. Har du tur, hittar du något som även du faller för. Har du otur, kan du ju skrolla och läsa någon äldre spalt – eller hoppas på bättre tur nästa gång.
Men jag hyser visst hopp, nu när 2015 sammanfattats musikaliskt för Europa, hur vi lyssnar, på vilket sätt vi gör det. Martin Cullingford, chefredaktör för The Gramophone, skriver om hur det är i England:
”As we were going to press with the January issue, some new research reached me from the BPI (the UK record industry body) and ERA (the Entertainment Retailers Association). We are, it now suggests, increasingly ‘multichannel’ music listeners. Many readers might be more familiar with this as a term used in our audio pages, but here it’s used in the sense of operating across different platforms – that is, both online (streaming and downloading) and physical (CD mainly, and vinyl). Of those interviewed, two-thirds of music consumers now define themselves as ‘multichannellers’ – they stream, but then may also buy the music which means the most to them. Vinyl is still growing (though from a low base of course), but crucially the decline in CD sales is slowing – something few commentators would have predicted just a few years ago. The BPI report is across all genres, so I decided to take soundings from differing classical labels, and their response confirms that CD sales are indeed proving resilient. In fact Universal Classics hasn’t seen a decline this year when it comes to catalogue sales (anything that isn’t a new release), which constitutes a majority of its business.”
På tal om vinyl måste jag rätta något jag skrev i Nya upplagan för flera år sedan, när vinylens återkomst var en nyhet. När jag kollade fakta för artikeln blev jag informerad om att några av vinylens tillkortakommanden från förr nu var borta, t.ex. så sades det att all vinyl, oavsett färg, låter lika bra. Förr lät färgad vinyl avgjort sämre än svart. Tyvärr var det inte sant, färgad vinyl låter fortfarande sämre, lp-sidorna är långt ifrån ”tysta” – värst är de vita vinylerna. Sorry.
På tal om vinyl, måste jag redan nu, trots att något släppdatum inte är satt, berätta att International Harvesters ”Sov gott, Rose-Marie” och Harvesters ”Hemåt” återutges av Subliminal Sounds, båda med en hel bonus-lp per utgåva med outgivet material. I april kommer också en box (6 lp eller 3 cd) med Träd, gräs och stenars gamla liveskivor ”Djungelns lag” och ”Mors mors”, även de toppade med outgivet, på Anthology Recordings. Vill man inte köpa boxen, finns båda albumen som särutgivna dubbel-lp, men då missar man rätt mycket av bonusmaterialet. Nu återstår det bara för någon att återutge Atlantic Oceans ”Tranquility Bay” eller Elda med höns’ självbetitlade.
Det har varit många hyllningar till det nyfikna, musikaliska geniet David Bowie efter hans frånfälle. En av de mer, låt oss säga, intressanta, var när Malgosia Fiebig koncerterade med Bowie-låtar på klockspelet i Domtoren, Utrecht. Se själv:
Jag blev också påmind om jazztrummisen Roberto Gatto och hans förkärlek för prog. Jag lyssnade på en nedladdad konsert där han spelade sin ungdoms favoritmusik, brittisk prog, som han arrangerat om för jazzoktet. Med en besättning med trumpet, trombon, gitarr, piano, bas, trummor och en vokalist, blir den här anrättningen rejält spännande (nästan som när Ed Palermo Big Band spelar Zappa och King Crimson eller när Médéric Collignon gör sina kraft- men kärleksfulla tolkningar av King Crimson) med spellistan:
- Money [Pink Floyd] 8.06
- Matte Kudasai [King Crimson] 8.40
- Sea Song [Robert Wyatt] 13.02
- Le Chien et le Flacon [John De Leo] 9.41
- introduction 1.36
- Watcher Of The Skies [Genesis] 7.40
- band’s intro 1.02
- Talk To The Wind [King Crimson] 8.49
- Close To The Edge [Yes] 11.53
Men nu den här spaltens skivor, där den första inte ens är utgiven än, men finns digitalt.
Det handlar om favoriten Pontus Gunves, svensk gitarrist boendes i New York, nya och fjärde ep, självutgiven, självklart betitlad “IV”. Fem spår, sättningen är som tidigare gitarr, bas, trummor och – cello. Första spåret spänstigt progrockig i den tyngre skolan, nästan fusion, avslutande spåret en folkmusikalisk klädedräkt inte så långt ifrån Agusa eller Å, men tyngre, än en gång, tyngre, tabla trummas det på här som i andra spår. Andra spåret en ren cover, allt inspelat live i studion under några timmar i juli förra året. Cover, förresten? ”Misirlou” som såväl Dick Dale som Captain Carpet gjort sina instrumentalrocktolkningar av, här spänstigt men kanske malplacerat i sällskapet med de övriga låtarna.
“The lines 'Together in the glow / Of parties years ago' and 'Out on a shire of ghosts' remind me of the working class family in which I grew up. The superstitious lyrics have more to do with our faith in each other than any specific belief in ghosts or anything spiritual.”
Han som säger det heter Martin John Henry, låten heter “Spectres” och återfinns på skottarna De Rosas nya, tredje album ”Weem” (Rock Action) och det är tydligt, rakt igenom den här atmosfärfyllda skivan, att de både kokongaktigt drar sig in i sitt ursprung som de, stilla vildsint, försöker slita sig från det med musikaliska grepp som minner om Ann Radcliffe i litteraturen eller Bill Forsythe i filmen. Variationsrikedomen i musiken är stor, mellan bejakande syntar och inkännande akustiska gitarrer, direkta texter som belyser denna av mig upplevda tvehågsenhet – en vackert låtande, melankolisk skiva att rekommendera och hoppas att den inte drunknar publicitets- och intressemässigt i nästa släpp från Rock Action (Mogwais nya…).
Nästa skiva måste sättas in i ett sammanhang som i egentlig mening inte återfinns i mina öron när jag lyssnar på den (och du kan höra den om ett tag, släpps den 18 mars), ”Prospect Of Skelmersdale” med trion The Magnetic North (Full Time Hobby), så ur pressmaterialet nödgas jag saxa:
”The Magnetic North’s 2013 acclaimed album ’Orkney-Symphony’ was a soundtrack and homage to the landscape and folklore of the Orkney Islands, home to the band’s singer, Erland Cooper. Their follow-up album is a collection of songs and music based around the town of Skelmersdale in Lancashire. Inspired by works such as Ken Loach’s “Kes” and Ted Hughes’ ‘Remains of Elmet’ – ‘Prospect Of Skelmersdale’ is a musical reflection of the town, its past and its continually developing present. It draws on childhood memories, the urban landscape and the lives of its inhabitants, uncovering the beauty, magic and mythology that can be found in the most unexpected places.”
Det hade jag inte kunnat gissa, men det är fint att få den här ledstången att hålla sig i och inte bara skriva att det den här gången, liksom förra, är en vemodigt vacker samling sånger mellan hopp och förtröstan.
Dweezil Zappa har jag varit ack så kluven till under många år, men med nya “Via Zammata’” (Fantom Records) är han närmare mig än tidigare. Här känner jag spontant att han verkligen försöker klippa navelsträngen till pappa Frank, att han kokar ner sin redan långa musikkarriär i en progressiv soppa som är avigt tilltalande. Prova själv.
Norska skivbolaget (med mera) Klangkollektivet har kontrakterat sitt första utländska band. Men de vore nog inte det Klangkollektiv jag lärt känna om det inte
a) inte åker längre ut i världen än till Danmark och
b) väljer en skiva som redan är utgiven lokalt i Danmark av bandet själva!
Bandet heter De Underjordiske och skivan ”Ind i flammerne” återutges i mars och det här är det som blivit så populärt på senare år, psykedelisk rock som låter som det gjorde i slutet av sextiotalet/i början av sjuttio-, mycket eko, paisley, jangliga gitarrer och små popsnöremelodier. Trevligt om än inte nyskapande det minsta.
Solar Bears’ tredje skiva “Advancement” (Sunday Best) är den första på nytt skivbolag, men det är samma musikaliska röra som tidigare, med motorikrytmik, experimentell elektronik och ren, oförblommad popteknik. Den irländska duon (John Kowalski och Rian Trench) är väldigt filmisk och proppad med sådant som hittas på andras skivor i skivbackarna, lån och impulser från instrumentalmusik som antingen ska locka oss att tänka (filmmusik) eller sådant som ska tvinga oss att köpa (biblioteksmusik). Dansant, stillsamt och sådant som verkligen inte går att reproducera på en scen. Köp.
Avslutningsvis rekommenderar jag den sista skivan School of Seven Bells gjort, “SVIIB” (Full Time Hobby) – sällan har drömpop haft en så tragisk bakgrund, Benjamin Curtis i trion/duon avled i december 2013 och nu har Alejandra Deheza, som är den ende som är kvar (systern lämnade redan 2010), slutfört de inspelningar de påbörjade sommaren 2012, ”this is a love letter from start to finish”, som Alejandra säger. Vackert och smärtsamt vemodigt, även utan denna ramberättelse, Stry hade väl sagt ”har vi inte grävt för många hål?”
Och litet klassiskt, som vanligt, sist. dB Productions börjar året med en stark cd, Mats Widlund spelar sonater och sonatinor av Gunnar de Frumerie (1908–1987). Tonsättaren i fråga tillhör de som blev flitigt skivdokumenterade förr i världen, tillsammans med Karkoff, Lidholm och de andra tongivande tonsättarna i Sverige, företrädesvis män (men, lustigt nog, ofta uttolkade av kvinnor som Ericsson, Läretei etc.), vilket gör att de finns lätt tillgängliga i skivbackar i välsorterade skivbörsar (hur hittar vi dagens digitala tonsättare om tjugo–trettio år, kommer vi att stå och glo ner i digitala bargain bins eller försvinner de ut i takt med att tekniken som driver hårddiskarna blir föråldrad?).
På senare år har det varit våra tyska vänner på skivbolaget CPO vi fått sätta vår håg till när det handlar om att få våra tunga, äldre tonsättare på skiva (Rangström, Larsson, Wirén etc.), i inlandet har det varit tunt på marken, liksom det varit det med samtida tonsättare (där dB Productions är ett lysande undantag, trots rådande skandinaviska, ensartade syn på skivor som kulturdokumenterande artefakter, heder åt Erik Nilsson och hans oförtrutna utgivning).
Mats Widlund är inte främmande för de Frumerie, bland annat spelade han in hans ”Pastoral svit” (1933) med Tobias Carron som följeslagare på flöjt för mer än tio år sedan, ett verk med djupa, franska anor. Sonatinerna här på skivan är tidiga, sonaterna sena, varav den andra han själv dokumenterade på skiva, den första ”känd” för att vara ospelbar – vilket den visar sig ingalunda vara, bara excentrisk, skulle jag säga. Widlund (läs i texthäftet om hans möten med de Frumerie, härlig läsning) är en annorlunda uttolkare än de Frumerie var själv, ett större allvar och en tydligare linje. Utmärkta tolkningar, helt enkelt. Tack, skivbolagsdirektör Erik.
- Jan-Erik Zandersson, jan-erik.zandersson@telia.com
